En sorgbetyngd och fattig man

1. En sorgbetyngd och fattig man mig ofta mötte på min stig, och när han ödmjukt bad om hjälp hans armod alltid rörde mig. Hans namn jag aldrig sporde om, ej heller varifrån han kom, men kärlekslågan i hans blick mig fängslad höll vartän jag gick.

2. En gång han trött och hungrig kom, när jag min enkla måltid njöt; fastän han sade ej ett ord, jag dock åt honom brödet bröt. En del han åt med tacksam blick och änglabröd tillbaks jag fick. Min kind blev utav glädje våt, ty det var manna som jag åt.

3. Jag honom vid en källa fann, där han så trött och kraftlös låg. Han törstig var och alltför matt, och bedjande han på mig såg. I ödmjukhet jag såg det ske: Han drack ifrån min bägare, men därpå fylld han gav mig den och jag har aldrig törstat se’n.

4. Därpå den främmande försvann och Jesus vänlig för mig stod. Jag märket i hans händer fann, och ödmjuk sjönk jag för hans fot. Hans ljuva stämma till mig ljöd: ”Du trogen var i liv och död, vad du har gjort är gjort för mig och därför jag välsignar dig.”