1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, evad som kommer på.
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta
giver ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
2. Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”.
detta löfte gav han mig.
3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
och ej trones dyra tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga av din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.